En helg i skogen!

Ja, ibland kan man ju undra varför man gillar vissa saker… Jag har ju som sagt fått upp ögonen för hur kul det är med terränglöpning denna sommar :). Mitt första lopp någonsin var den 20 juli i Boden, ett 5,3 km långt lopp fyllt av skoj?!

Nåväl, efter det så blev det att nöta asfalt igen och testa de nya slingorna på vårt elljusspår, elitbanor som jag ALDRIG kommer våga testa på skidor men som jag i sommar använt som ”backträning de lux”… Men förälskad i trail run det är jag som sagt och då känns ju ett lopp i grannlänet inte som en omöjlighet att genomföra :). Så i fredags struntade jag i jobbet och styrde kosan till en av mina favoritstäder – Umeå.
Maken ville inte följa med som hejarklack utan tyckte att han och Nemo kunde få njuta av en grabbkväll istället, så jag fick roa mig på ett hotellrum alldeles själv (ganska skönt med tanke på att jag inte är så talför inför ett lopp).

På lördagen begav jag mig i god tid till tävlingsplatsen där deltävling 14 av Salomon trail tour skulle ske, laddad till tänderna och inställd på att få möta nya utmaningar – eftersom jag inte behöver tänka på spurtstrider så kan jag lugnt tänka på all fin natur man får uppleva längs banan :). Starten bjöd på den tuffaste utmaningen och jag får erkänna att det fanns ingen chans att klara första hindret springandes… Jag gjorde som ca 50 stycken till – promenerade och sparade krafterna till annat.

Bräntberget i Umeå, det ser flackt ut men skenet bedrar…

Efter backen så började det roliga – in i skogen och skutta runt :). På arrangörernas hemsida kan ni se bilder, om än inte på mig så från banan…

Jag spurtade i mål (ja, jag tycker att det är värt att göra även om man är ensam) och precis som i Boden så kände jag sådan LYCKA! Det är så roligt att springa ute i naturen och det roligaste tycker jag är att man inte vet hur banan ser ut – det blir överraskningar heeela tiden.
Man får ju delta på förlöpningar, men jag tycker det är roligare att inte göra det – då kommer syran när den kommer och inte precis efter 4,5 km…

Detta lopp var enligt min mätning ca 5,7 km och jag sprang i mål på en tid som var bättre än i Boden – så jag är nöjd med det! Nu blir det lugnare löpning under hösten och vintern, istället ska jag försöka pricka basketkorgen med bollen några gånger i veckan :).

Glada människor finns det gott om på dessa tävlingar, så jag lyckades få en bild efter målgång även denna gång…

Denna vecka blir extremt lugn eftersom jag verkar ha fångat upp några förkylningsbaciller, att träna då är bara dumt… men jag hoppas att kroppen är piggare nästa vecka så jag kan studsa lite boll, screena lite och springa MASSOR!

KRAM PÅ ER!

P.s. Har jag nämnt att det shoppas väldigt mycket träningskläder nu? rosa är ju favoriten men undra om inte neongrönt börjar ta sig fram också…

Tiden går…

Nu har vi levt några veckor utan Choppe och i efterhand så inser vi hur stressigt livet har varit för oss alla med en sååå sjuk hund… Det gör ont i hjärtat att tänka på – men Choppe måste ha lidit enormt även under perioden utan medicin.

Jag baserar detta på den förändring som Nemo visat sedan Choppe försvann och jämför även med hur han reagerade när Shamrock försvann. När Shami lämnade oss blev Nemo väldigt olycklig och gjorde en massa hyss, typ strimlade post och annat i sin väg. Nu är beteende istället att han gått från att under hela våren och sommaren sorterat sopor (plockat rena förpackningar ur sorteringskärlen), ätit ur kattlådan dagligen och minst 4 dagar i veckan ”bäddat” vår säng på dagarna till att inte ha gjort några hyss när vi kommer hem på lunch och efter jobbet. Han gillar ännu kattlådan och visst, han har lärt sig att stjäla kattmat – men han utstrålar ett lugn… Så slutsatsen får bli att vi haft två hundar som mått dåligt de sista månaderna – men nu mår de båda bra igen.

Jag och maken har också fått ny energi, även om han valde att lägga sin på en förkylningsvecka – själv lägger jag den på träningen :). Vi har trott att vi vant oss vid tjut nattetid, men när de försvinner så inser vi båda att vi sovit på helspänn läääänge…

Allt vi gör nu är att hålla tummarna att de två sötnosar vi har kvar ska få vara pigga och krya några år till.

Så vad gör Nemo och Loco nuförtiden? Loco tränar på att sova 23 timmar i sträck, på samma ställe. Nemo han har visat oss att han har en högre växel att lägga in på promenaderna – från att konstant haft i backen så går han nu på trean eller fyran?! I morse när vi gick runt lilla sjön så fick jag jogga vissa partier för att hinna med honom – kan ni se en njuffe med den farten framför er??? Vi har simningen att tacka och nu gäller det bara att hitta något sätt för honom att träna lika bra i vinter, vi får nog be Selma apportera saker i snöhögar :).

Nu ska jag mysa vidare med killarna denna underbara slappar-söndag :).

Ha det bra vänner och tack för all omtanke!